Direktlänk till inlägg 12 augusti 2011
Jag hatar svartsjukemonstret, den stormar sin mörka ensamma helvetesväg fram genom hjärta och själ, till sällskap hämtar den ångestmonstret och tillsammans utgör de en närmast mördande duo.
Lite av det oskyldiga i kärleken dör med varje steg då dess enorma kängor stampar sönder tillit och förtroende, självkänsla och ömhet. Det går inte att gömma sig bakom något jävla träd, rötterna avslöjar dina innersta rädslor som monstret vädrar likt hajen vädrar blod.
Svartsjukemonstret kan klä sig i fårakläder och lura den som tror att hon äntligen vunnit kampen med blåslagna knogar.
Jag hoppades att jag var värd bättre, att ångesten hade lättat rejält och att kärleken var starkare än någonsin. Men jag är i grepp att förlora min sans på den ensamma helvetesvägen med monsterduon. När du åkte dök svartsjukan på mig från ett utstuderat bakhåll och jag hade inte en chans. Eller... det är kanske så att orken dras ur mig när jag förstår vad jag åter måste brottas med, och jag måste luta mig tillbaka lite mot mantrat att jag inte har en chans. Det är såklart fel, men det gör så förbannat ont att stå upp för mig själv när jag inte kan känna att jag är värd det, mina egna stöttepelare sviker mig.
Läste några ord om svartsjuka idag och det handlade bl.a om rädsla, konkurrens, brist på självkänsla och osäkerhet. Det stod också att det visst är möjligt att överkomma den destruktiva känslan även om det är tufft. Hoppingivande läsning med mycket sanning.
En hjälp att ge den svartsjuka är extra omsorg och trygghet, något som är svårt att be om när samvetet slår mig på käften när jag försöker öppna den och få fram ett viskande HJÄLP.
Jag är livrädd för att inte räcka till, att inte vara den enda speciella, den enda som kärlekens och lustens exklusiva känslor och handlingar riktas mot, smart nog, attraktiv nog, bra nog. Rädd att vara en sådan person som blir lurad och förd bakom ljuset i stort som smått, en sådan som man kan leva i en utåt sett representabel charad med men inte är sant lycklig eller tillfredställd med och därför lever ut det som fattas med andra eller söker och finner bekräftelse hos andra.
Hur fan kan jag vara något av detta? När jag ser mig i spegeln vill jag slå händerna blodiga och få glasspliter i ögonen som förblindar mig från den äckliga bild som möter mig på andra sidan. Snälla slit mig ifrån monstrets klor, med hjärtat kvar i hans händer om det är det som krävs för att smärtan ska försvinna...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 | 6 | 7 | |||
8 | 9 |
10 | 11 |
12 | 13 |
14 |
|||
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
|||
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
|||
29 |
30 |
31 |
|||||||
|