Jag hatar svartsjukemonstret, den stormar sin mörka ensamma helvetesväg fram genom hjärta och själ, till sällskap hämtar den ångestmonstret och tillsammans utgör de en närmast mördande duo.

Lite av det oskyldiga i kärleken dör med varje steg då dess enorma kängor stampar sönder tillit och förtroende, självkänsla och ömhet. Det går inte att gömma sig bakom något jävla träd, rötterna avslöjar dina innersta rädslor som monstret vädrar likt hajen vädrar blod.  

Svartsjukemonstret kan klä sig i fårakläder och lura den som tror att hon äntligen vunnit kampen med blåslagna knogar. 

Jag hoppades att jag var värd bättre, att ångesten hade lättat rejält och att kärleken var starkare än någonsin. Men jag är i grepp att förlora min sans på den ensamma helvetesvägen med monsterduon. När du åkte dök svartsjukan på mig från ett utstuderat bakhåll och jag hade inte en chans. Eller... det är kanske så att orken dras ur mig när jag förstår vad jag åter måste brottas med, och jag måste luta mig tillbaka lite mot mantrat att jag inte har en chans. Det är såklart fel, men det gör så förbannat ont att stå upp för mig själv när jag inte kan känna att jag är värd det, mina egna stöttepelare sviker mig.  

Läste några ord om svartsjuka idag och det handlade bl.a om rädsla, konkurrens, brist på självkänsla och osäkerhet. Det stod också att det visst är möjligt att överkomma den destruktiva känslan även om det är tufft. Hoppingivande läsning med mycket sanning.

En hjälp att ge den svartsjuka är extra omsorg och trygghet, något som är svårt att be om när samvetet slår mig på käften när jag försöker öppna den och få fram ett viskande HJÄLP.  

Jag är livrädd för att inte räcka till, att inte vara den enda speciella, den enda som kärlekens och lustens exklusiva känslor och handlingar riktas mot, smart nog, attraktiv nog, bra nog. Rädd att vara en sådan person som blir lurad och förd bakom ljuset i stort som smått, en sådan som man kan leva i en utåt sett representabel charad med men inte är sant lycklig eller tillfredställd med och därför lever ut det som fattas med andra eller söker och finner bekräftelse hos andra. 

Hur fan kan jag vara något av detta? När jag ser mig i spegeln vill jag slå händerna blodiga och få glasspliter i ögonen som förblindar mig  från den äckliga bild som möter mig på andra sidan. Snälla slit mig ifrån monstrets klor, med hjärtat kvar i hans händer om det är det som krävs för att smärtan ska försvinna...

Har slagit mig ned i soffan, lade ifrån mig hastbullarna som jag bakade i eftermiddags...de smakade bara bakpulver .

Har magont igen, suttit i cirkus fyra timmar nu. Så det tog lite extra på krafterna att gå ut med vovvarna, dessutom regnade det och var kyligt..eller ja, jag hade för tunn jacka på mig. När de löpt runt i ungefär 30-40 minuter ville jag ta oss hem. Det gick fint tills Wilson kom ur den jävla selen!!!!

Fan vad arg jag blev när han vägrade komma på inkallning trots godis, kurragömma och andra trix som kunde tänkas locka honom. Nej han hade övertaget och ville bara regera runt i sitt fria och leka. Jag tog med mig Charlie, svor och gick in med en smäll i dörren. Wilson började skälla utanför som för att låta ropen skalla- frihet åt alla. Inte en köttbulle eller korvbit hemma som kunde agera agn, så tog två skivor hushållsost med en rand kaviar emellan och gick ut i regnet igen och kallade på honom. NEJ inte en chans! Än mer förbannad gick jag in med en smäll, svor som en borstbindare och tänkte att han minsann kunde stanna ute tills J kommer hem om fyra dagar. Jag skiter i vilket.

Det funkade i cirka trettio sekunder, då hoppade jag i stövlarna, tog med Charlie och gick med bestämda steg till standmässen. Ignorerade Wilsons två närmanden och stampade hårdare i marken med de turkosa stövlarna. Parkerade mig på en stol under plasttaket med Charlie som sällskap, så småningom kom Wilson till oss och jag fick på honom halsband och koppel. All ilska rann ut i gräset och vi traskade hem, där de fick dela på ostkaviargodiset som minuter tidigare kastats tillbaka i kylen. En timma och tio minuter efter utgång var vi alltså alla tre samlade under samma tak.  

Jag stannade upp i köket när de fått osten och tänkte att jag blev som ett litet trotsigt barn när Wilson vägrar att komma när jag kallar. Varför är det så? Öga för öga går ju liksom inte hem djur/människa emellan. Antagligen är det som så att det är mig själv jag blir förbannad på, han kan ju inget annat eftersom det är mina tillkortakommanden som flockledare som skapat beteendet. Hade JAG bara kunnat bättre och vart en riktig ledare skulle problemet aldrig uppstå. Fan också.

Dagens positiva: lyssnat på bebis hjärta, torkat alla golv, tränat på crosstrainern, det kliar inte fullt lika frenetiskt på armar och ben.